1.

2012. január 17-én a 2012-es Raoul Wallenberg Emlékév ünnepélyes megnyitása alkalmából Budapestre látogatott Carl Bildt svéd külügyminiszter. (Kormányzat)

Card Bildt hazájában vegyes érzéseket kelt. A legkomolyabb kritikát a Lundin Petroleumnál 2000 és 2006 között betöltött szerepéért kapta. (SR) Hogy mennyire érzékenyen érintette a társadalmat Bildt kettős élete, alátámasztja, hogy az 2011-es év végén a svéd hiphop prominens képviselője, a Svennebananról (‘svédbanán’, kb. tipikus fehér svéd) elhíresült Promoe a Folkmordsmiljonären (Népirtómillimos) nótájával nagy kavarodást okozott a svéd médiában és politikában.(DN, Expressen, Aftonbladet, SVT).

Olyan szerencsém volt, hogy éppen a svéd rádió P3 csatornáját hallgattam a kocsiban, amikor a dalt először leadták a rádióban. Őszintén szólva, elállt a szavam is a szöveg bátorságától.   A svéd külügyminisztert, Carl Bildtet azzal vádolja, hogy népirtó, vérszívó,nincs lelke. A dalban  is idézett interjúrészletben Bildt azt állítja, hogy az olajbefektetők békefaktor Szudánban.

Promoe nem egyedülálló eset. A svéd hiphop szókimondó, társadalomformáló. Svédországban mindenki jól emlékszik még a malmöi rapper, Timbuktu (Jason)  az akkori miniszterelnökhoz, Göran Perssonhoz címzett levelére. (A videót Malmöben vették fel.)

2.

A svéd könnyűzene külföldön legismertebb és legnépszerűbb képviselői mind leginkább a pop/indie-pop kategóriába tartoznak ( Lykke Li, First Aid Kit, Robyn stb.). A hiphop/ska/reggae inkább hazai műfaj, hiszen a szövegértés elengedtethetetlen része a műélvezetnek. A legtöbb előadó mögött lemezkiadók és hatalmas menedzsment áll.

A Svéd Rádió P3 csatornájának szombati (január 21.) díjkiosztó gáláján, a P3 Guld – ön tarolt a svéd reggae jeles képviselője, Kapten Röd (Vörös Kapitány). Mind az Év Előadója és a legjobb élő előadásért járó Arany Mikrofon díjat vehette át aznap este Björn Kapten Röd Axel Tage Nilsson csapatával. A társadalmat és politikát erősen kritizáló szövegeiről híres előadó lemezkiadók segítsége nélkül tornázta fel magát a svéd könnyűzene legmagasabb fokára.

A Svéd Rádió P3 Arany-díja a svéd Grammy. Kapten Röd olyan előadókat ütött ki, mint Veronica Maggio, Lykke Li, Timbuktu, Melissa Horn, Daniel Adams-Rays, Graveyard.

 1.000.000 nulla

(nyersfordításban magyarul)

Azt mondom, egy millió nulla

összesen sose lesz egy
Bárhogy is adod össze, csak egy milla idióta
Egy millió sose él egyként
Ha nem ébredünk fel az álomból
Mert csak a döglött hal úszik az árammal

Hé, miszter tudományos világ mondd meg mi az eredmény
Ha veszünk egy iskolaidőt, amit mobbing és nehézségek töltenek ki
Aztán hozzáadjuk az érzést, hogy az élet szenvedéssé válik
Aztán beszorzod a helyzetet egy automata fegyverrel
Vegyünk egy hónapot munka nélkül plussz egy új számla
minusz egy biztosítás egyenlő egy újabb kilakoltatással
Ami egy hajléktalan egyént eredményez
Nem nehéz a matematika

A barátomnak van egy dilemmája
Mert két út közül választhat
Nyelje le a büszkeségét és legyen kedves és haladjon tovább
Vagy vegye fel a harcot
Ami azt jelenti, hogy tüzelni kell
Sok nyomorult évet letöltött, abból ötöt bezárva
Azt mondja, példát statuálnak
Már annyira elege van, hogy csak legyintenek rá
Kilenc hónap kell ahhoz, hogy az élet létrejöjjön
De tized másodperc is elég, hogy véget érjen

Azt mondom, egy millió nulla
összesen sose lesz egy
Bárhogy is adod össze, csak egy milla idióta
Egy millió sose él egyként
Ha nem ébredünk fel az álomból
Mert csak a döglött hal úszik az árammal

(Az eredeti szöveg svédül – az ütős rímeken kívül az egyik versszakba beépített számokkal való szójáték teszi izgalmassá a szöveget.)

Nu är mitt 365-projekt slutfört. Det har på det stora hela vart ett nyttigt projekt, men stundtals väldigt svårt. De första månaderna hittade jag inspiration ganska enkelt, pocketkameran hängde med i jackfickan överallt, och jag fick till bilder som kändes rätt bra, jag postade väldigt snabbt på Flickr/Facebook m.m., oftast samma dag.

Men, efter 3-4 månader någonstans började det vissa dagar kännas som mer en tråkig uppgift, ett “måste”. Vissa dagar gick det ändå att skapa rätt bra bilder trots känslan av ett måste (bilden här till höger är ett exempel på det), men efter ytterligare några månader började det smyga sig in rätt halvtaskiga bilder som togs bara för att jag skulle ha tagit en bild. Vissa dagar var det otroligt nära att det inte blev någon bild tagen alls, utan då blev det en skräpig brusig bild från min iPhone 3GS (inte direkt ett monster när det gäller kvalitet)…

Men, detta har hjälpt att lära mig inse massa saker;

• Att alltid ha med en kamera är lättare än man tror, särskilt om kameran man har med sig är en kompaktkamera (min rekommendation är en Nikon P7100 eller en Canon G12).
• Om man inte känner att man kan ta en riktigt bra en intressant bild, eller fånga ett ögonblick som inte kommer tillbaka, då är det bättre att stå över och fundera vad som skulle gjort den bilden bättre (t.ex. bättre ljus, annan komposition, annan optik).
• Ett “måste” är inte en bra saker för en kreativ sysselsättning.
• Man bör alltid vänta med att posta en bild till man hunnit göra iallafall grundläggande bildbehandling av den.
• En bild som först verkar misslyckad kan med rätt behandling visa sig rätt lyckad, så släng aldrig en bild förrän du tittat på den 2-3 gånger, gärna med några dagars mellanrum.

Under mitt 365-projekt har jag tagit 10-15 bilder som jag skulle klassa som några av de bästa bilder jag tagit någonsin, och jag har definitivt utvecklats som fotograf, men det har också vart väldigt krävande, särskilt att hitta tiden att gå igenom och behandla bilder, mina krav på de bilder jag lägger ut har definitivt höjts under detta året.

Så, med detta säger jag tack och hej till 365-projektet. Jag tänker fortfarande ha med mig minst en kamera varje dag, men jag kommer inte ta bilder varje dag, utan vänta ut de tillfällen då jag känner att jag kan ta en riktigt bra bild, inte bara en bild.

Samtliga bilder ser du genom att klicka här!

RUMPETROLL (e.: rümpetroll)

Az ebihalaknak minden bizonnyal Norvégiában van a legviccesebb neve. Tükörfordításban ugyanis azt jelenti a ‘rumpetroll’, hogy popsimanó. Az édes kis jószágok az egyedfejlődésükben teljes átalakulással felnövekvő kétéltűek lárvaállapota. A köznyelv általában a békák ifjú egyedeire használja, mivel azok a leggyakoribbak, de éppígy ebihal a farkos kétéltűek lárvája (gőték, szalamandrák és egyéb költőfélék) is.

Már másnak is feltűnt, hogy a norvég szó fölöttébb mókás. A svéd Hugo Ahlberg mindjárt a szó felfedézésekor regisztrálta a rumpletroll.com oldalt, a biztonság kedvéért!

Our project started on a whim just a few weeks ago when Hugo tweeted that he had secured rumpetroll.com (He’s Swedish and finds the word immensely witty) and Daniel Mahal figured he’d create some content for the site.

– válaszolta Hans Petter, a rumpetroll csapatának tagja a Webmonkey kérdésére. A web app a hagyományos csetszobát ebihalakkal teli medencévé változtatta, ahol a csetelők maguk az ebihalak, azaz a rumpetrollok (popsimanók). (HOPPÁ: HTML5 Canvas, WebSockets, JavaScript és CSS 3 használatával, amit a Google Chrome, Safari 5 vagy Firefox 4 Beta támogat.)

Ha van kedved egy pocsolyában popsimanó lenni, klikk: http://rumpetroll.com/

Created with scandinavian love!

Highly above the goal set a year ago for Panno.

Looking at the Google Analytics results for our home site, Panno, we can be very satisfied over the whole 2011, but especially the last some months. Our goal to reach a steady 500 unique visitors per month has been well over  fulfilled.

There are more and more returning visitors, which means that we established a reliable costumer relation with them. Often more than one page is checked out, and the average time for a visit also became longer. The depth and the length of the visits have been changing towards our expectation.

Please have a look at the chart for the last period (15 Nov – 15 Dec 2011):

This is the right opportunity to THANK our regular and random visitors as well! Extra many thanks for our steady readers who have made our dream come true! Thank you all for a fantastic and prosperous year! Keep coming back and leave your comments and suggestions please – as you have already done.

We also wants to thank our contributor authors and technical supporters, Librarius, Irodalmi Centrifuga, our Webhotel in Sweden, Binero, the Word Press developers, Google Analytics and Telia. Without them, Panno would still be a dream! Thank you very much! Tusen tack! Nagyon köszönjük!

We wish you a merry Christmas-Yule and a happy new year!

And 2011 is not over yet!

The Advent Project is still on. Jávorszarvaslesen continues with weekly posts and parallel posts at Librarius, our sisterblog.  Loads of fine literature in Hungarian by Szeles Judit. Swedish language posts at Skee with the popular Seven Hungarian Meals makes our sites third language corner shine bright. Nerdy news and articles about photography by Martin Larsson keeps coming.

Please be our guest at our virtual smorgasboard!

 At your service:

The Staff

Follow us on Facebook!

På senaste tiden har det debatterats mycket runt vad som är ok att göra och inte göra med bilder. Bl.a. har vi den stora skandalen där naturfotografen Terje Hellesö ertappats med att retuschera många av sina bilder, samt senast H&M som använt en och samma kropp på samtliga modeller.

Jag tycker om att fotografera människor. Inte en enda människa som jag träffat har sett ut som de supermodeller man ser i tidningar. Alla har finnar, några hårfjun på överläppen, porer som är synliga osv.

Alla bilder som jag tar får en bildbehandling. Vissa bilder totalt minimal behandling i form av att det justeras lite på färgbalans och att en grundskärpa läggs på, medan andra genomgår större och tyngre behandling. Att behandla bilder är inget nytt. Sedan fotografi uppfanns så har yrkesfotografer behandlat sina bilder genom att mörka ner/ljusa upp, ta bort dammkorn och repor, men sedan datorgrafik slog igenom på 80-talet så har man kunnat göra mycket mer omfattande ändringar i en bild. Man kan idag med rätt enkla verktyg helt ta bort en person från en bild, eller byta ut ansikten.

När jag fotar ett porträtt så kommer jag att bildbehandla det, men jag har egna regler för hur jag gör det:

• Jag lägger inte till något som inte var där
• Jag ändrar inte kropps- eller ansiktsformen (dvs. ingen blir smalare eller tjockare)
• Jag tar bort/dämpar ner finnar
• Jag mjukar ut ojämnheter i huden
• Jag minskar ner påsar/rynkor runt ögonen
• Jag ljusar upp ögon och ev. tänder, men bara pyttelite
• Jag tar ev. bort en del skrynkligheter eller dammkorn på kläder

Så som jag ser det är min behandling till för att få en bild på personen så som denne kan se ut när hon/han har en mycket bra dag. På bilden av Sofia här ovan till höger var det målet. Bilden är inte hårt behandlad, utan bara små justeringar, en del av de punkter som nämns här ovan.
I vissa fall kanske man vill göra tvärtom, som självporträttet här bredvid. Jag ville ta en helt ärlig bild på mig själv, handhållet, sen kväll, slutkörd efter jobbet, stora påsar under ögonen, skäggstubb, enda belysningen är en glödlampa i taket. Dvs. alla förutsättningar för att ta en så “äkta” bild som möjligt. Denna bild är faktiskt också behandlad, genom att jag ökade kontrasten och drog färgtonen en aning åt gult, vilket får alla ojämnheter att framstå ännu mer.Om man tror att Photoshop är den magiska biten runt fotografering så har jag ett tips till; lär dig mer om ljussättning! Genom att ändra på var ljuset kommer ifrån, hur starkt/svagt eller stort/litet det är så uppnår man mycket mer än vad man kan få till i Photoshop. Detta är något som de flesta porträttfotografer är mycket duktiga på…Och; räkna med att alla bilder du ser på internet, i tidningar/reklam m.m. är behandlade. Det är bara i vissa former av fotojournalistik (t.ex. fotoreportage i krig, fattiga områden etc.) där de etiska kraven på äkthet är extrem, i alla andra områden av foto är det mer eller mindre accepterat att alla bilder genomgår någon form av behandling, och om man tänker på att foto är en konstform där man med sin bildbehandling vill få betraktaren att se och tänka på bilden på ett visst sätt, så är det ett helt acceptabelt sätt att jobba! Däremot är det långt ifrån alla som har mina etiska regler för bildbehandling. I reklam är allt tillåtet, även att ändra kroppsform, byta ut huvuden, skapa en kroppsform som inte ens är biologiskt möjlig. Allt för att sälja produkten och trycka så hårt som möjligt på de faktorer i den mänskliga hjärnan behandlar när man tittar på en bild på en annan människa. Den typen av retuschering tycker jag inte om, eftersom den skapar en bild av något som en normal människa omöjligt kan uppnå.

Nem sokat kellett a képen piszkálni. Az eredetin mind a két Mónika 32 éves és eladó.

Ett ögonblick; en flock gäss flyger förbi stranden i Borre, Vestfold (Norge). Klicka på bilden för att se den större.

Amikor a szociális hivatal a blogomat olvassa majd

Háttér:

roppantnyugdíjas vagyok, előtte már évekig on-and-off táppénzen voltam, mert az élet szar, és az érzékeny idegrendszerűeknek nem való a bérből és alamizsnából való megélhetés. És erről most ennyit. A lényeg az, hogy azt írta az újság, hogy – idézem: a szociális hatóságoknak jogában áll a segélyen lévők blogjait és a Facebook-ot olvasni, ha meg akarja ítélni a támogatásra való jogosultságot. Az ügyintézők számításba vehetik például, ha úgy néz ki, valaki feketén dolgozik vagy egyedülálló. *kackac* - ahogy a vén troll mondaná. Ugyanis én a virtuális valóságra nem alapoznék. Ugyanis mondhat bárki bármit, senki sem köteles az igazat írni a neten. A valóságot lényegesen elfedő image-et lehet kreálni magunkról, ha éppen arra szottyan kedvünk. Ez mind megengedett.

Az én szerény véleményem szerint az internet az összes blogjával, közösségi portáljával egy hatalmas homokozó, játszótér, ahol lehet tényirodalmat közölni, dokumentum filmeket bemutatni, de éppen ennyi erővel új világokat lehet teremteni, mesélni, játszani, szerepet játszani. Van pár netes kifejezés, amit a hatóságok szíves figyelmébe ajánlanék. Mindjárt itt van ugye a “virtuális” kifejezés. Virtual Reality, nemlétező, képzeletbeli stb. valóság. “A virtuális valóság tulajdonképpen egy olyan, számítógépes környezet által generált mesterséges, a valóságban nem létező világ, melybe az adott felhasználó megpróbál minél inkább belemélyedni, vagyis beleéli magát a virtuális térben történő dolgokba.”  (A virtuális valóság jelentése) (Mélyebben a témában pl. Fehér Katalin) Márpedig az általam létrehozott virtuális világ nagy mértékben függ a fantáziámtól. Ha a fantáziám gazdag, ne adj isten, bizarr, akkor a valóság, amit kreálok, és amibe beleélem magam olyan távol állhat a valóságtól, mint Makó Jeruzsálemtől. Már jócskán a pszichológia területén járunk, amikor a virtuális valóságban manifesztálódó vágyakról kezdünk el beszélni.

Másik kedvenc kifejezésem az “avatar” szó, ami évtizedekkel az azonos című film előtt létezett. “A hinduizmusban az avatára (szanszkrit Avatāra „alászállás”,) az isten alászállása és halandó lényben (akár állatban) való megtestesülése a földön a világ megmentése, a törvények helyreállítása vagy híveinek megoltalmazása céljából. Eközben részben megőrzi isteni természetét, részben földi természete lesz.” (Wikipedia)

• Videojátékok esetén a játékos által a játék kezdetén kiválasztott és a későbbiek során általa irányított játékbeli karakter, amelynek megjelenését a játékos módosíthatja (kinézet, öltözék, felszerelés stb.). Többszereplős játékokban a többi játékos számára is ez az avatár jelenik meg.
• Internetes fórumokon egy kis méretű kép a felhasználók azonosításának megkönnyítésére, amit a felhasználó magának állít be profilján. Általában a tag hozzászólásai mellett jelenik meg, ezzel jelképezve magát a személyt. (Wikipedia)

Az én interpretációmban például van egy karakterem a Facebook-on vagy a Tumblr-on illetve az iwiw-en, ami nem feltétlenül egyezik meg Szeles Judittal. (Az én esetemben a felhasználói név igen ritkán valódi név. Nem azért, mert nem akarom, hogy ismerőseim megtaláljanak, hanem éppen abból a nézetemből fakadóan, hogy a net játék.) Ha a szociális hivatal ráültet egy pszichológust a blogomra vagy a közösségi fiókjaimra, hamar azt a következtetést vonhatja le, bizony, ez az illető jogosult a rokkantsági nyugdíjra, mert akkora paranoiája és multiply személyiségtorzulása van, mint egy ház. *kackac 1.2* Nárcizmusról, skizofréniáról nem is beszélve!

Emlékszem még a régi szép időkben, amikor a mIRC-en csak nerd-öket és perverzeket lehetett csak találni.Kedvenc képem ebből az időből:

Szóval, már alig várom, hogy a Svéd Betegbiztosító elkezdje olvasni a Panno-t! Mert játszani jó! Eller hur?

Huizinga: Homo Ludens

Szeles Judit a neten:

a Facebook-on

Középvilág

Szeles Judit (FB-oldal)

Panno (FB-oldal)

Lingon

Homeless Site

Jávorszarvaslesen

a Flickr-en

a Twitter- en

az Indán

az iwiw-en

(A többi most nem jut eszembe. YouTube, MySpace stb.)

Det enkla svaret; den du har med dig.

På senaste tiden har det vart en liten dip i mitt fotograferande, och jag har ofta känt att jag inte haft tid eller lust att ta bilder. Men, jag har ändå nästan alltid haft med mig kameran, till jobbet, när jag handlar, ute i trädgården etc… Med kameran så menar jag här min lilla Nikon kompaktkamera.

I Lightroom är det ganska enkelt att snabbt få översikt på vilken kamera man använt för att ta bilderna, och jag ser att jag hittills tagit strax över 2000 bilder med Nikon-kompakten, och “bara” 1800 med min stora Pentax. Dessutom vet jag att jag vid ett par tillfällen med Pentaxen tagit stora serier, t.ex. vid porträtttagning, runt 200 bilder, så i nuläget skulle jag nog påstå att runt 65-70% av mina bilder är tagna med den lilla kompakten.

Varför är det då så?

I slutändan kommer det ner till en enda faktor; storleken

Jag har med mig kompakten överallt eftersom den får plats i min jackficka. Om den inte hade gjort det hade jag inte haft med den.

Men, jag tar ju uppenbarligen ett par bilder med den stora kameran också, vilka fördelar har då den?

• Högre upplösning. Inte en jätteviktig faktor. 14 megapixel framför 10 på kompakten är ingen jätteskillnad, och faktiskt är kvaliteten på pixlarna rätt jämspelta, vilket jag tror hänger på att Nikon-kompakten är nyare och har bättre sensor. Å andra sidan är den en hel del mindre än sensorn i Pentaxen, och en större sensor brukar betyda bättre kvalitet. I slutändan är dom som sagt rätt jämna, det är bara vid ISO 1600 och uppåt som Pentaxen har fördelen i bruskänslighet.
• Möjlighet att byta objektiv. Detta är ju hela vitsen varför man har en systemkamera. Om man aldrig byter objektiv borde man inte valt en systemkamera. Om man bara kör på standard-zoomen som följde med kameran har man troligen också valt fel, då borde man också ha kört på en liten kompakt istället. Just att kunna byta objektiv är för mig enda skälet till varför jag inte har sålt min systemkamera med alla tillbehör.

Varför skriver jag då denna artikel? Jo, eftersom jag faktiskt gått och funderat en del på att sälja systemkameran och det mesta som hör ihop med den. Jag använder den nästan bara till porträtt- och studiofotografering, och det tror jag faktiskt även den lilla kompakten skulle hålla rätt bra för. Allt oftare vill jag nu hellre ha ett litet större skärpedjup, och f/1.4 använder jag numera väldigt sällan. Oftast snarare runt f/2.8 – 4, och det fixar även kompakten.

Men, största delen av värdeminskningen på mina systemkameror har redan vart, så frågan är hur mycket det skulle vara värt? Den gamla K10D skulle jag kunna sälja nu, det är en fullgod systemkamera, vädertätad, och håller fint för en person som vill skaffa sig sin första systemkamera. Tillsammans med kit-objektivet (18-55) och ett telezoom (80-200) skulle det vara ett prisvärt nybörjarkit för någon. Men, att sälja K-7′an? Nej, nu när K-5′an kommit kommer K-7′an att vara rätt dåligt eftertraktad. Är nog bättre att hålla på den en aning och se om något år hur läget är då. Dessutom kan jag ju fortsätta att använda den under tiden. Den har hittills gått 10000 exponeringar, vilket är ingenting med tanke på att den är beräknad hålla minst 150000…

Men, om du är sugen på att köpa min gamla K10D (som jag bl.a. tog bilden i denna artikel med), så dra ett mail till mig på m snabel-a dmlfoto.se, den kameran skulle jag bli glad om den hamnade hos någon som ville lära sig mer om foto.

Läs mer från Martin Larsson på www.dmlfoto.se

För c:a 2,5 veckor sedan sände jag för första gången i livet iväg en av mina kameror på “check & clean”. Kameran i fråga blev min Pentax K-7, som jag nu haft i nästan ett år, och som redan har gått 8000 bilder.

Varför skickade jag då in den?
Flera orsaker; bl.a. eftersom jag hört på många podcasts jag lyssnar på att en check & clean på en digitalkamera är lika viktig som en bilservice, m.a.o. för att förebygga problem. Sen kände jag också att mitt Pentax FA 50 mm f/1,4 fokuserade lite fel väldigt ofta, trots att jag kört micro-af- justering i Pentax K-7′an (Micro-af justering innebär att man själv kan justera i väldigt små nogranna steg hur autofokus justerar). Mitt 50 mm är mitt äldsta objektiv (köpt i mitten av 90-talet), så det är inte så jättekonstigt om det börjar bli en aning slitet… Men, förutom att det fokuserade lite fel hade jag inget att klaga på med varken kameran eller objektivet.

Så, jag kontaktade Kameraservice i Kungsör, som är den svenska auktoriserade Pentax-reparatören, och fick ett prisförslag. Fast pris på 1000 kr för check & clean inklusive frakt (verkade vara standardpris på alla Pentax-DSLR-modeller). En gnutta dyrt var min första tanke, eftersom jag sett att både Nikon och Canon erbjudit detta gratis på de fotomässor jag vart på (bara att lämna in kameran och komma tillbaka ett par timmar senare). Men, kameran fick åka iväg med 50mm på plats. Jag skulle få mail med prisförslag på rep av 50mm innan något gjordes, men hörde inget på ett par dagar, och plötsligt fick jag besked att jag hade ett paket att hämta. Iväg till posten och dags att packa upp kameran. Blev lite störd över beskrivningen på serviceordern. Väldigt kort stod det ungefär “nollställt micro-af-justering. testat ok”. Inget annat. Å andra sidan var prislappen precis det dom uppgivit för check & clean, dvs. 1000 kr.

Men, jag kände mig ändå lite tveksam till om min kamera verkligen blivit rengjord och kollad, särskilt eftersom jag redan hade testat själv med micro-af-justering, och märkt att den inte fokuserade rätt på olika avstånd med en specifik inställning, dvs. om jag körde +6 fokuserade den perfekt på 3 meters avstånd, om jag körde +3 fokuserade den rätt på 5-6 meters avstånd m.m… Känns lite som dom tog en enkel variant och bara körde en reset på kameran (alla personliga inställningar i kameran var nollade när jag fick tillbaka den), tog en snabb bild eller två och gav klartecken på den… Jag tog ett antal testbilder, och nej, den fokuserar inte perfekt nu heller, men jag räknar därmed med att jag helt enkelt inte kan räkna med att den skall göra det, eftersom en auktoriserad serviceverkstad ändå givit ok på den. Detta gav mig dock ett – i kanten till min framtida Pentaxkänsla, lite B helt enkelt. Kanske beror på att jag förväntar mig en proffsigare serviceinställning, men å andra sidan har jag hört att både Canon och Nikon har egna avdelningar som servar för proffsen, och då kostar det nog mer också… I princip kör jag nästan aldrig detta objektiv med så kort skärpedjup att det kommer att förstöra en bild totalt för mig, men jag kommer nog lite oftare framöver gå upp mot f/2,4 eller 2,8 med detta objektiv för att gardera mig lite mot ofrivillig felfokus…

Just “clean”-biten av min kamera är inget jag oroade mig över, eftersom jag är väldigt nogrann med hur jag hanterar kameran och objektiv vid byte. Jag byter aldrig objektiv i en miljö där det blåser etc, och jag håller alltid kameran så att ev. damm inte enkelt kommer in…

Och nu, Nikon-service!

Och nu, 2 veckor senare, möjlighet för en jämförelse! Nu blev det nämligen nödvändigt för min Nikon P7000 kompaktkamera att åka på ofrivillig reparation! För c:a en vecka sedan märkte jag en liten vit prick på glaset i objektivet. Min första tanke var att det var ett dammkorn, så jag tog min lilla blåspensel (nästan ett måste att ha en sådan om man har en digitalkamera), men märkte fort att pricken inte satt på utsidan glaset, utan möjligen på baksidan av första glaset, eller på andra glaset… Jag tittade från lite olika vinklar, och det blev mer och mer klart att det är ett dammkorn eller liten spricka eller liknande, på baksidan glaset. Det är inte jätteuppenbart på de bilder jag tar, men om jag fokuserar väldigt kort med macro är det klart synligt på bilderna. Så, jag kontaktade Cyberphoto där kameran är köpt, och dom svarade fort med ett RMA-nr, och besked att jag får en fraktsedel och instruktioner i posten inom kort, med en varning att det tas ut en undersökningsavgift på 500:- om man inte hittar något fel, gratis om man hittar ett fel som täcks in av garantin. 2 dagar senare dök brevet från Cyberphoto upp, och jag packade kameran nogrannt och stötsäkert och skickade iväg den idag till Nikon i Solna. Nu går jag bara nyfiket och väntar på vad domen är. Kameran är under garanti ännu (5 månader gammal), och jag har vart försiktig med den, så jag räknar med att dom byter ut glaset eller objektivdelen och skickar tillbaka kameran täckt av garantin. Enda fördelen med detta är att jag har pushat mig själv att fota med Pentaxen mycket mer under tiden Nikon-kameran är borta, och jag fotar med det “jobbigaste” objektivet, dvs. mitt Tamron 70-200 f/2,8. Det är lite tungt och jobbigt att hantera, men gudars vilka bilder det ger, särskilt med kort skärpedjup (f/2,8 vid 200mm är rejält kort). Detta är en bra påminnelse varför jag bör släpa med mig båda kamerorna om jag har möjlighet, och bara den lilla om jag vet att en stor kamera inte kommer att vara ok.

Så, spana in här igen om någon vecka, så räknar jag med att jag kan beskriva min upplevelse av Nikon-service också