HEMLÄXA

            Gösta Carlsson, en uttråkad pensionär, som jobbade hela sitt liv på en tråkig bank, hade en bordercollie. Han älskade hunden över allt annat eftersom hunden var lika grå som han. De två var världens bästa vänner. Gösta brukade rasta hunden två gånger om dagen på olika ställen, men både två hade sina favoritplatser. Den bästa rastplatsen som kallas Hundträsk blev ett sådant ställe som Gösta aldrig kunde glömma, eftersom vid Träsket – som var så populärt bland hundägare – hittade han en manskropp. Det var egentligen hunden som hittade kroppen: först fingrarna, sen armen, och slutligen stirrade mannens ansikte strängt på Gösta.

            Gösta, Gösta, just det – mumlade hon för att försöka prova hur namnet lät. Hon kände en man i verkligheten som hette Gösta. En gammal man som bodde i samma hus med henne. Han var visst pensionär, rätt ålder. Restaurangen på stranden kallades Göstases faktiskt eftersom det var han som ägde restaurangen – men för länge-länge sen. Vad ägde han nu då? Inget. Nja, en begagnad flakmoped. Ingen hund.

Det är roligt att köra flakmoped – tänkte Linnea. En gång provade hon på Koster men det blev en total katastrof. Hahahaha! Hon körde i diket. Minst fem personer såg henne när hon landade i rosenbusken.

Mordoffret var efterspanat av polisen eftersom mannen hade blivit mördad – som det uppenbarades. Polisen tittade i sitt register och fann att han var en ganska känd rånare, en gång hade han stulit tre miljoner från en bank, och bytet hade aldrig återfunnits.  Mordvapnet han dödades med var en spade. På spaden fanns fingeravtryck som tillhörde en annan rånare. Polisen visste var han gömde sig.

Hon kände en annan Gösta faktiskt, en taxichaufför. Lite yngre än farbror Gösta med flakmopeden. Hon kände faktiskt varje taxichaufför i stan…Men snälla, varför får hon såna uppgifter på Komvux? Är hennes liv tråkigt? Visst är det så: inget mordoffer, ingen polis, ingen rånare. Bara tre potatisar till maten, lite isbergssallad, mjölk eller vatten. Hon kände varje köksperson på Göstases. Dagens kostade bara 48. Ibland hade hon ingen lust att laga mat så hon hamnade på Göstases. Bara tre potatisar, tack.

Hennes liv var långtråkigt, fruktansvärd monotont som inte passar till en berättelse. Kanske om hon skriver från potatisens perspektiv. Många tycker om rutinen, aldrig nånsin nått nytt. Det är bara skönt att veta vad kommer härnäst. Fina, balanserade detaljer i vardagarna. Ingen risk för hjärtattack. Det är lätt att skriva om en mördare – resonerade hon. Försök att skriva nånting spännande om mitt jävla meningslösa liv!

Han greps i ett hus på landet eftersom polisen visste var han gömde sig. Först nekade han, men polisen visade spaden för honom. Snart blev det också klart var pengarna fanns.

            Hon gick till Komvux att fördriva tiden, därför att hon var arbetslös, men om hon pluggar är hon inte arbetslös på riktigt – dom sa så på Arbetsförmedlingen. Det var nog fusk – tänkte hon, eftersom hon fortfarande inte hade någon arbetsplats och inkomst. Inga pengar, inga kläder, ingen bio, inga kompisar, bara den jävla svenska hemläxan!

Det hände väldigt snabbt en kväll när Linnea kom hem från Komvux. Farbror Gösta hade precis parkerat flakmopeden bredvid hennes cykel men han kunde inte se tjejen som var desperat. Och spaden stod mitt i mellan dom, under regnskyddet.

It is beyond my control
If I don’t open up the door
It is beyond my control
If I don’t answer your call
It is beyond my control
If I just seem to disappear
It is beyond my control
If I am suddenly not here
I’m not to blame
It isn’t my fault

(Anja Garbarek)